Dumhet som dygd


Jag har skrivit en låttext som kanske passar en dag som denna. Den heter “Dumhet som dygd”:

Allt som jag tror på, lärt mig som barn
Det jag försöker leva som, varje dag
Att vara ärlig och rak, trevlig mot andra
Våga älska, hjälpa en främling

Känna tillit, fast att jag har blivit bränd
Tävla hårt, men också ta ett straff
Krama barnen, men få dom att förstå
Att jag ibland inte gör, gör som jag säger

Men vad ska jag säga, hur ska jag göra
När allt som är fast flyter iväg
När empati är en last, nåt som talar emot
När röster höjs, men ingenting händer

Det är dumhet som dygd, dumhet som dygd
Där inga argument, kan bita ifrån
Det är dumhet som dygd, dumhet som dygd
Det är ett samhälle, under belägring

Det rinner mellan fingrar, gräver ur alla holkar
Som en lärare på glid, och ett skolbarn som skolkar
Där allt beror på, en betraktares ögon
Att inte vilja se, att vi alla är någon

Men ett samhälles kitt, är ett segt material
Det är inget du ser, men som du förändrar varje dag
Det skapas underifrån, när vi möter varann
Där ligger jobbet, där ligger hoppet

Jag har en önskan, en dröm om att få leva
Fritt i ett samhälle, där värme dominerar
Ingen rädsla eller kyla, ingen långsam tyranni
Ingen osynlig hand, inget självvalt slaveri

Det är dumhet som dygd, dumhet som dygd
Där den som skriker högst, med pengar på fickan
Det är dumhet som dygd, dumhet som dygd
Det är ett samhälle, under belägring


Leave a comment