Krönikor (in Swedish)


Mellan januari 2014 och januari 2015 skrev jag krönikor för Tidningen Extra (Boden och Luleå). Här nedan, i omvänd kronologisk ordning (nyast först):

Hundkrönikan

Hundkrönikan

2015-01-08

Harmoni låter bra, men det blir ingen harmoni utan friktion, oskärpa och surr. En mygga i sovrummet, en kärna i citronvattnet, ett ben i filén. / Harmoni finns inte i den där mellanmjölkskänslan, när alla tåg är i tid, när domarna dömer rättvist och publikens favorit avgör matchen. Eller när allt är som i det där sommarängsfotografiet. Ni vet, ingen är rynkig, alla ler och den unga solkyssta flickan har en vit klänning och prästkragar i håret. Allt i lätt motljus. Till efterrätt blir det jordgubbar och sen kastar morfar av sig sin kavaj, och så vidare. / Nä, lite ostädat måste det vara. Ena hjulparet ska helst nudda den vita linjen på parkeringsfickan. / Jag kom ihåg när videokameran kom och min farbror och faster hyrde en. Det var sommar och jag och mina kusiner badade, som vanligt, om än lite väl plaskigt. Nu skulle det dock filmas: ”Nej, gör inte så. Det blir inget fint sommarminne.” / Jag fattar, det blir inte som på det där fotografiet, men det är ofta så harmoni förväntas funka. ”Nu, nu har vi det, stilla alla!” Det blir ett skådespel, ett lurendrejeri. Harmonin blir jagad, tillrättalagd, gjord av plast. / Ungefär som med Kalle Anka och hans vänner. Förr i tiden bänkade sig tjocka släkten framför tjocka TV:n och någon slags vilsam, nära nog harmonisk känsla uppstod. Nu ska vi återerövra den genom att tvinga dagens ungdom att göra likadant. ”Det blir inget fint julminne annars”. / Harmoni kommer aldrig som planerat. Det är inget man beställer. För mig har det kommit i korta ögonblick och ofta väldigt överraskande. Det har alltid varit en varm känsla av att vara väldigt tillfreds, här och nu. Tankarna har inte varit bakåt eller framåt, utan snudd på nollade, på ett bra sätt alltså. / Ibland kommer jag på mig själv, ”shit va jag känner mig harmonisk”, men då börjar jag tänka och analysera, och då tar det inte lång tid förrän jag har förstört allt. / Harmoni är flyktigt. Det är som att två bekanta möts och så uppstår känslan av harmoni, men de stannar aldrig till, tar en kaffe eller utlandsresa ihop. En kort vink eller ett ”hur är läget-bra-självdå-jobra”, så var det över, typ. / Så att jaga harmonin kanske inte hjälper, men det borde ändå gå att jobba på den. Jag försöker att slappna av och se friktionen, oskärpan och surret som vänner. Det hjälper. När väl känslan kommer, tänk inte, analysera inte. Bara var en nolla för en stund. / Fast vänta lite, den där myggan, jag vet inte. När man en sval sommarkväll krupit under täcket, välförtjänt, och så hör man den i sovrummet, men man ser den inte. Då är det svårt att tänka på den som en vän, att jobba med den istället för mot den. Då smäller det, om och om igen. Sen somnar man oharmoniskt och vaknar upp med ett myggbett och en blodig tapet. Johan Sandström ger ett varmt tack alla er som reagerat på hans krönikor. Plus: Extraredaktionen för att ha ”kosläppt” en akademiker. Minus: Nyårsraketernas makt över vår stora, starka terrier.

2014-11-27

Jag har en fråga till dig Luleå. Den handlar om att växa och bli någon annan, något vi alla gör, vare sig vi vill eller inte. Så, min fråga till dig är: vart är du på väg och varför, Luleå? / För mig, som inte är uppväxt hos dig så är du kall, blåsig och ogästvänlig. Klimatet alltså. Du har ett stålverk, ett hockeylag, isbrytare, en rostboll, ett tekniskt hus och ett tekniskt (och tillämpat, enligt rektorn) universitet. Du är hård och man skola inte klaga, varken på klimatet eller stålmännen. Det hör liksom inte till. Bit ihop. / Du har också en teater, ett hus för kultur, en pridefestival, bästa dambasketlaget. Det gör din pamflett rikare, varmare, färggladare. Det börjar finnas plats för alla. Så ser jag det i alla fall och jag gillar det. Jag tänkte tidigare att det var åt det hållet du var på väg, att du var på väg att blomma ut på allvar. Stålet skulle förstås fortfarande vara stålet men bli mer en i mängden, och inte minst färgsatt. Men, då uppfinner du dig på nytt: serverhallar. / Man skola icke kasta sten i glashus eller svära i kyrkan, och det här kanske inte gör mig så poppis hos dig Luleå, men sorry, jag måste säga det: Jag tycker inte serverhallar är speciellt innovativt. Hur tänkte du där egentligen? Det är den största investeringen sedan stålverket, men det är stålverket om igen. Stora byggen, höga kranar, tunga maskiner, män i hjälm. Miljonerna ska rulla och miljön ska veta hut. Det är en enorm kraftansamling, en imponerande mobilisering av människor, kapital och natur, allt för att ställa upp resursslukande och inte speciellt jobbskapande serverhallar. / Det är tydligen så du ska växa, Luleå. Det verkar inte finnas några alternativ. Det ska inte vara något fluffigt och abstrakt. Nä, hallar av stål, dominant blickandes över fågelreservatet. / Med hallarna, de som byggs nu och i framtiden, kommer tillväxt och enligt alla troende så kommer det att sippra ner till alla, inte bara hos dig, utan till hela Norrbotten (fast jag tror att en del av kakan går till Facebook Inc. också). Alla verkar även stå bakom satsningen – kommunen, näringslivet, universitetet, landshövdingen, Kungen, regeringen, EU, Kalla, Salming. Gilla Norrbotten, allt tack vare dig, Luleå. Det här är början på en ny era och den ljusnande framtiden är din, en framtid byggd på serverhallar. / Shit vad jag känner mig ensam! Luleå, ser du inte, det här är en gammal story. En tung industri etablerar sig (tre hallars spillvärme omräknat till el sägs motsvara en förbrukning av Västerås stads storlek), men där antalet nya jobb i relation till satsad krona är minst sagt skral. Det är den gamla ekonomin i nya kläder. / Så, nu var det sagt, men var lugn Luleå. Jag är utsocknes och har bara en krönika kvar. Lätt att avfärda. Men jag hoppas att du fortsätter att söka andra, mer innovativa vägar. Johan Sandström är på Facebook varje dag och gör Gammelstadsviken lite varmare. Plus: Ett Dansens hus? Minus: Dogma – lärosats som inte ifrågasätts.

2014-10/11

Döden kom till jobbet. Den hämtade en kollega. Ett halvt liv för tidigt. / Det är skit, det är svart, det är ett lotteri, det är ett spel. Det är orättvist. Det är kanske livet, men just nu också döden. ”För ibland har dom ingen koll alls på vem dom ska ta med”. Exakt Thåström. ”Det är som om dom vore druckna som om dom spelat spel”. Precis vad jag känner. ”Och från himlen trillar spik ner”. Jag vet. / Rummet som var fullt av liv är nu tomt, släckt och öde. Luften står stilla, klockan har stannat. Det är en icke-plats och inget, ingen, kan fylla den. Jag fryser när jag går förbi. Värmen är borta. / En trappa upp. Näsdukar, tända ljus, bilder, snyftningar, ögon fyllda med tårar, några gråter. Många biter ihop, vill inte släppa taget. De är de flesta av oss. Det är vi som gråter när det regnar. / Ord, ja hur formulerar man sig, vad säger man? Kommer inte allt att låta fel? ”Jag beklagar”. Vaddå beklagar? Bäst då att inte prata. Bara utbyta blickar. En kort titt, sen nicka lite, sen titta bort. Men att möta andras sorgsna ögon, vad kan vara tyngre? Kanske därför många av oss helt enkelt är tysta och inte försöker möta andras blickar. / Det kommer alltid att synas i ögonen för de som stod närmast, i alla fall för oss andra som vet. Det är som en förlorad oskuld. De är märkta, av erfarenheten av en nära vän som lämnat, gått vidare. I deras ögon bor det sorg, förtvivlan, hjälplöshet. / Jag kommer ihåg en vän från Amerika. Hon är mor till en soldat som kom hem från Irak och hon såg det i hans ögon. Hans blick var inte densamma. Gnistan, som han hade haft sedan han var barn, fanns inte kvar. Hon om någon borde veta. / Men jag vet hur det blir för de flesta av oss. Dags att gå vidare. Gräva ner sig i en obetydlig uppgift. Handla två liter mjölk, äpplen och toapapper på vägen hem. Skotta uppfarten, dammsuga vardagsrummet. Ta sig en öl, gnälla över ett domslut. Hålla hårt i barnen. Vi klarade oss. / På jobbet är snart kontoret tänt och fullt av liv igen. Människor kommer att gå förbi, stanna i korridoren och prata, många utan att veta, utan bagage, historia, minnen. De flesta kommer inte att se några spår, eller förvänta sig något annat på den här platsen, en röst som inte längre finns, ett skratt som inte längre livar upp, ord som inte längre förgyller. De vet inte. De saknar det inte. / För andra är rummet och korridoren märkt, för alltid. Rösten som inte finns kommer alltid att höras, påminna om vad som tidigare var, glada minnen, roliga stunder, men också om vad som väntar oss alla. / Fast så kan en krönika inte sluta. Döden kommer till oss alla. Nej, en krönika borde ju vara jollrig och sprallig. Lämna dig med dragna smilband. Men nej, inte den här gången. Ledsen om du blir besviken. Som du säkert förstår, från himlen ramlar spik ner. Johan Sandström tror i och för sig att humor kan hjälpa ett sorgearbete, men inte just nu. Plus: Tid som läker, personer som gråter. Minus: Så snabbt vi förväntas gå vidare.

2014-10

Vore inte poet något? Jag borde vara poet. Företagsekonomisk akademiker, vad håller jag på med? / Fast jag skulle inte vara en bra poet. Provar jag så kanske jag blir bättre. Då skulle det vara värt allt förstås, inte för att det är en tävling där bäst vinner. Jag menar bättre i form av att jag hela tiden kortar omvägarna mellan hjärtat, hjärnan och ordbehandlingsprogrammet. Och hjärtat igen (all kunskap som inte går genom hjärtat är farlig, sägs det). Men det är inte lätt det där, att kunna uttrycka sig så att både känsla och tanke kommer fram. / Poeter är livsfarliga. De är helt enkelt för ärliga. Det är inte lätt att vara ärlig då ärlighet inte alltid är önskvärt. Ärlighet möter ofta en vardag fylld med vett och etikett, uttalade och outtalade regler för vad vi kan och bör säga till varandra, och göra med varandra. ”Så kan du inte säga”, men poeter vet att du, och flera med dig, nog gärna hade velat säga det. Så poeterna säger det åt dig, inte med dina ord kanske. Då hade ju du varit poet. / Poeter skriver med ord du känner igen, men som du bara nästan förstår. Det är texter som lever på gränsen, till nya ord, nytt språk, nya perspektiv, nya världar. Har inte texten en fot i något osäkert och okänt som bara du kan fylla i – du kan inte bara ta den som den är – så skulle den heller inte vara poesi. Texten skulle inte bjuda in, inte utmana, inte leda till eftertanke. Den skulle konstatera, instruera, slå fast, skriva dig på näsan. / En del blir stressande av en text som inte talar om vad man ska tänka och tycka. Är texten öppen, utan röd tråd som knyts ihop i en tydlig sammanfattning (och gärna med tre instuderingsfrågor plus fyra lärdomar som läsaren ska ta med sig), då blir det svårt att veta om man fattat den rätt. Konstaterande texter är på så sätt bra ibland, men i längden är de själsligt dödande och de gömmer alltid en rad antaganden och förenklingar i de svarta lådor de står på. Poeter är därför nödvändiga. De öppnar svarta lådor. / Poeter är effektiva, mer effektiva än företag som kallar sig effektiva, mer effektiva än akademiker som gör karriär. Poeter producerar få ord med mycket mening. De är antitesen till akademiker och företag (om ord vore produkter och tjänster). Poeter säger åt dig: tänk och känn själv. De bjuder in dig på en resa, men talar inte om för dig vart den leder, vad du ska tycka, tänka, göra. Företag och deras marknadsföring har alltid ett klart mål (köp mig) medan akademikerna gör upp på idéernas marknadsplats (välj min idé, citera min artikel). De ger opoesin ett ansikte. / Så, en krönika för poeter. Glöm inte: ”The poet will always have the upper hand” (Nick Cave). Johan Sandström, det vill säga jag, är ”tall and I am thin, of an enviable height, and I’ve been known to be quite handsome, from a certain angle and in a certain light” (Cave igen). Plus: Långkalsonger. Det är dags nu. Minus: Cykelsäsongen är över.

2014-09

Min första skiva var Främling med Carola Häggkvist. Tio år gammal sprang jag och min kompis Oskar längs Kungsgatan i Umeå. Vägen till skivbutiken kändes lång. Det brann i lungorna och i handen höll jag hårt mina sparade pengar. Väl hemma spelade jag över hela LP:n till ett kassettband och tog med till skolan. Ni anar inte vilken succé. Kung för en dag. Det slutade med att jag fick banda över (idag: ladda ner) valda låtar till flera klasskamrater. / Min första kriminella handling byggde alltså på Främling med Carola Häggkvist. / Men skivköpet och nedladdningen i all ära (?), låt det vara sagt, jag vill bara bli bedömd av de som satt framför TV:n den kvällen 1983. Ni andra, gör er inget besvär. Ni var inte där. / Finns det någon som inte kan nynna låten förresten? ”Främling, vad döljer du för mig i dina mörka ögon…” Jag tänker att frågan fortfarande är aktuell. Något okänt, mörkt, lite farligt och osäkert, en främling. När vi växer upp får vi lära oss att ta avstånd, att akta oss, men Carola hon strålar: ”Jag ber dig låt mig få veta”. / Nej, gå inte dit. Håll dig borta sa jag ju. Du vet aldrig vem den där andre är. Det kan vara en fälla, en fara, en källare där bara ondska bor. Förstår du inte att du kan råka illa ut? Läs en dagstidning för sjutton. Misshandlad och rånad. Du hör ju. / Risken finns också att dina fördomar får sig en rejäl törn. / Glöm inte: det är vi som är normala och dom andra som är konstiga. Forskning visar också att vi tenderar att bedöma vår egen grupp efter gruppens bästa exemplar och att vi dömer den andra gruppen efter dess sämsta exemplar. Vi och dom, dom och vi. Om och om igen. Som ett mantra. / ”Som Mona Lisa har sitt leende, så gömmer också du en hemlighet”. Carola, du har helt rätt. Alla gömmer hemligheter, fantastiska sådana, och ibland mindre smickrande hemlisar. Men det gäller väl alla? Inte sant? Ibland kan jag tänka att dom läskigaste människorna är de som bor i ett kvarter som mitt, ett villakvarter i bästa Svenssonstil. Alla är så kusligt lika och artiga på utsidan, men vad bor där inne? ”What’s he building in there?” (Tom Waits) / Med det sagt, jag gillar verkligen mina grannar. / Jag och Carola bröt upp för ett bra tag sedan. Skimret var borta och jag började lyssna på de som sjunger sämre och inte alls är lika fagra, typ Tom Waits (jag ser framför mig: ”Tom, möt Carola. Carola, möt Tom”). Jag vill dock be om ursäkt för nedladdningen och tacka för framsyntheten, Carola. Nyfikenhet på främlingar borde vara en dygd idag. Att vi inte förstår. / Så, ställer du som har läst enda hit upp på ett vallöfte: att lufta dina fördomar, dina stereotyper? De flesta stämmer ändå inte. Alla har en historia som är unik, om du ger en Främling en chans det vill säga. Johan Sandström har många fördomar och hemligheter, en Främling att lära känna, även för sina grannar. Plus: Valdagen. En dag som gör skillnad. Minus: ”Kryssa mig!”

2014-08

”Hej. Jag känner dig inte, ser dig inte, har aldrig träffat dig. Jag talar inte ditt språk, vet inte vad du vill. Men vi hänger ändå ihop, så nära men ändå så långt borta. Jag tänkte därför skriva några rader till dig. / Jag sitter i något du har sytt, ett par kortbyxor, blåa med vita ränder. De är väldigt nära mig nu och de var väldigt billiga. Två till priset av ett! Jag tog ett par röda också. / Där jag bor möts vi hela tiden av budskapet att vi behöver de där sakerna som ni gör. Köp mig! Välj mig! Det handlar inte bara om kläder, utan om surfplattor, köksmaskiner och en massa annat. Alltfler säger även att det är bra för ALLA om jag köper dom. Det är bra för dig, ditt land, för mig, mitt land, så att ni och vi har råd med skolor, vägar och sjukvård. Så jag fortsätter att handla, fast mest för min egen skull, tror jag. Jag köpte ju shortsen för att jag behövde shorts, inte för någon annans skull. Ibland tvivlar jag dock på att jag behöver allt jag köper, men då kan det ju vara bra att tänka att jag shoppar för en bättre värld! / Fast låter det inte ganska korkat, att jag köper saker till mig och det på något sätt blir för allas bästa? Jag tycker det och när jag ber om förklaringar så slutar ofta svaret med en hänvisning till en osynlig hand. Magi alltså. Många tror på det, så pass att den som inte shoppar skulle kunna ses som en dålig medborgare, en som inte tar sitt ansvar. Vem vet, det kanske kommer en lag snart som säger att vi medborgare måste shoppa! Det vore något va? Då skulle ni få jobba ännu hårdare och vi skulle behöva skita ner naturen ännu mer. / Fast jag behövde verkligen bara ett par kortbyxor. / Jag har pengar, tillräckligt för att kunna köpa tio par kortbyxor i månaden, ja, kanske ännu fler. Jag vet inte om jag blir speciellt mycket lyckligare av det, men det känns tryggt. Det verkar som att du behöver pengar. Är det så? Jag har sett bilder från fabriken där du jobbar, tror jag. Jag vet ju inte om de är sanna. Det ser rent ut, men du och dina kollegor sitter tätt bredvid varandra på rad, och det är rader som aldrig verkar ta slut. Det ser inget vidare ut. Är det sant att du kommer från landet och har flyttat in till stan, att du nu bor på fabriksområdet? Saknar du din familj och dina vänner? Stämmer det att du jobbar tio timmar om dagen, sex dagar i veckan? Det låter jobbigt. Hur orkar du? Jag jobbar betydligt mindre och kan vara med min familj varje dag i veckan, om jag vill. / Där jag bor säger de att ni går igenom en fas i er utveckling och därför måste ni arbeta oerhört hårt under dåliga förhållanden. Vi gjorde det för länge sen och nu är det er tur. Eller vi och vi, jag har ju inte jobbat så. Jag kan tänka mig att vi borde veta bättre, att inte utnyttja er. Vad tycker du? / Jag måste gå nu. / Får se om det här brevet når fram. Hej då.” Johan Sandström är så nära men ändå så långt borta. Plus: De som gräver och berättar. Minus: Priviligerade som tror på nedsippringseffekter.

2014-07

Känslokontroll är en dygd i vårt samhälle. Det är synd, eller det borde vara en synd. / Hur många känslor som längtar ut tvingar vi egentligen kvar inom oss när vi kväver ett glädjeskutt, en tår, en spontankram, ett ilsket vrål? Det är knutar som lagras i kroppen och som sedan väntar på att lösas upp. Tills dess tar de plats, i en mage eller ett bakhuvud. / Mitt exempel är idrott, som många ser som en arena där känslor får svalla. I många fall har de dock fel. Som åskådare förväntas vi klappa artigt, men inte vråla. / Under hela min grundskola så innebar varje rast ett VM i fotboll eller basket. Det var ”do or die” som gällde, för mig och ett fåtal av mina kompisar. För många andra var det bara småskoj för stunden, ett sätt att koppla av. De fattade inte ett smack. Rastmatcherna var ju på riktigt och tog man det inte på allvar så var man inte riktigt klok. Ibland gick det så långt att om mitt lag låg under när klockan ringde in så lämnade vi inte planen. Vi väntade helt enkelt ut motståndarna. Då de inte ville komma sent till lektionen så vann vi matchen, inte sant? / Det var många känslomässiga berg- och dalbanor. Ibland blev det bråk under en rastmatch och när inga lärare fanns på plats så… Det är ju bara ett spel, på skoj, inte sant? Fel. / Även om jag är glad att jag mognat sedan dess så kan jag sakna den tiden till viss del. Idag står dessa berg- och dalbanor i ett mellanmjölkigt skimmer. På sin höjd blir det pinsamma svordomar i TV-soffan under en fotbollsmatch, något jag alltid ångrar när barnen påpekar att ”Så får du inte säga, pappa”. ”Jag vet”, säger jag, ”men han [spelaren som just filmat] är ju en riktig gr…” Det slutar med en föreläsning på temat ”människosyn” där min beskrivning av spelaren som en ”gr…” inte har något med honom som person att göra. Han kan vara en oerhört fin person, men där, på planen, i just det lagets tröja, i den sekvensen, när mitt lag ligger under, så tycker jag inte att han följer spelets anda, typ. / Över åren har det lett till att jag ibland undviker de matcher jag vill se bara för att slippa låta känslorna ta över. När barnen själva idrottar så fotograferar jag så att tid, bländare och iso blir viktigare än en missad målchans eller snygg räddning. / Idrotten är mitt exempel på att mina känsloutbrott – positiva som negativa – är något jag förväntas hålla inne med. Jag bör helst inte låta andra veta att något står på spel. Jag bör inte leva med, utan behärska mig och fokusera på att lagra knutar. Att visa känslor är svaghetstecken, något som visar att jag inte är herre över mig själv. / Känslorna är också till stor del under kontroll nu. Du kan vara lugn. Jag får även god hjälp på övriga arenor i min vardag. På mitt jobb uppmuntrar vi inte glädjeskutt, tårar, spontankramar och vrål. Jag hoppas du har det annorlunda. Om så, pay it forward! We needs it. Johan Sandström är en arg ung man, men det är få som vet. Plus: Anders Adamsson och Roberto Vacchi. Minus: Fifa Fair play.

2014-06-12

Du kanske har missat Iggy Pops jazzalbum, inspirerat av fransk litteratur. Han sjunger till och med ett par av låtarna på franska. Det är dock en engelsk fras som fastnat i mitt huvud: ”What is a dog but a machine for loving”. Låten handlar om när Iggys hund dör, en trofast kamrat med uppgiften att älska och älskas. / Kan inte låta bli att känna igen mig. A machine for loving. Den här krönikan blir således en hyllning till hunden. / Vi har en hund, en stor terrier. Hon tar plats, drar in skit och har en nos som ska vara överallt. I hennes skägg bor det en blandning av matrester, jord, orent bäckvatten, upphittad näsduk och grejs från hennes ”egentvätt”. Generellt sett gör hon som vi säger, men som Timbuktu säger: ”Generellt sett är generaliseringar praktiska, men generellt sett felaktiga.” Hon sticker alltså ibland. ”Jag hör vad du säger, husse, men jag jobbar inte för dig. Jag jobbar för min nos”. Tigger gör hon också. / Hon vägrar att gosa. Det här är ingen hund som kryper upp i soffan för att få sällskap. Hon kostar pengar. Hundar idag ska äta en väl sammansatt kost, i sin vikt, för sin ras. Var hon billig att försäkra det första året? Vänta så får du se. Leksaker, tuggben som motverkar tandsten, borstar, nageltång, hundkorg, bilbur. Regnar det ute? En regnjacka till hunden kanske? Är det kallt? Ett vintertäcke. Regnar det och är kallt, och du har just ätit en god middag och har en ofantlig aptit för ett soffläge? Ja, då är det din tur att gå ut med henne. Sa jag bajspåsar? Vilken färg? Mörkt ute? Reflexväst. / En del säger att hon är smart. Jag tror de har fel. Hon går in i ett rum och får hjärnfrys. Hon bara står där, till synes utan tanke. Det är blankt. Okej, det har hänt mig också, men jag kan i alla fall komma på mig själv. Hon har regler. Eller jag vet inte om hon uppfattar det så. Hon ska i alla fall sitta ned innan hon blir serverad (bli serverad, ni hör!), men om det inte är nåt speciellt i skålen utan bara vanligt foder (i sin vikt, för sin ras) så tittar hon mig i ögonen: ”Vad är det, husse? Vad vill du? Sitta? Det gjorde jag förra gången. Sitta igen? Jaha. Okej.” Rumpan når golvet, i slow motion. / Jag undrar ibland vad hon bidrar med, förutom ett märkbart avtryck i BNP:n. / Enter Iggy. Du kanske kommer ihåg en ung frustande Iggy i ”I wanna be your dog”, men nu dansar hans stämma över hunden som en kärleksmaskin. Trots allt nämnt ovan, with warts and all, så är hon en kärleksmaskin. Vi älskar henne. Även fast vi måste komma och ta kärlek av henne. Hon låter oss i alla fall göra det. Och hon är ju grymt söt. Ögonen, mörka och stora. Nosen, tassarna, det mjuka håret på magen, den sträva tungan. Ylandet och bensparkarna i sömnen. Sorry, jag är svag för detta. Du skulle förresten höra hur vi pratar med henne, orden, smeknamnen, tonläget, hur våra munnar formas. Kanske tur att hon inte är så smart ändå. Johan Sandström längtar till semestern och oplanerade promenader med vovven. Plus: Fyrbenta kärleksmaskiner. Minus: Just nu? Dygnet. Varför så få timmar?

2014-05-15

Är du funktionellt dum? Risken är stor att just du är det, åtminstone i ditt jobb. Låter jag oförskämd? Håll ut en minut. / Begreppet ”funktionell dumhet” är på Språkrådets nyaordlista och definieras som ”ett okritiskt förhållningssätt som förbättrar produktiviteten”. En som är delvis ansvarig för spridningen av begreppet är Mats Alvesson, professor i företagsekonomi i Lund. Jag har träffat Mats flera gånger då vi ibland deltar vid samma konferenser och workshops. Mats brukar på ett sävligt men genomträngande sätt fråga oss andra om vi egentligen har något att komma med (på skånska: ”Har du nåt att säg?”). Tystnaden breder då ut sig. Ibland svarar någon något, ofta ilsket. / Jag tycker Mats gör en samhällsinsats. Vi behöver honom. / Funktionell dumhet, menar han, handlar om att du kan vara duktig på ditt jobb, en kompetent anställd, länk i en kedja, nod i ett nätverk, men du undviker samtidigt att ifrågasätta och kritiskt granska beslut och sätt att göra saker. I ditt arbete frågar du inte om ett beslut eller en handling är meningsfull eller till gagn för någon (eller något) bortom organisationen. Det är icke-frågor. / Du är en kompetent maskinist i fabrikens strävan mot ökad produktivitet. / I mitt fall är fabriken en kunskapsfabrik, Luleå tekniska universitet. Ett viktigt syfte med ett universitet är att utbilda självständiga och kritiskt granskande individer som inte låter sig duperas eller manipuleras så lätt. De ska också kunna stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Eller ja, så säger Högskolelagen i alla fall. I praktiken styrs jag som forskare av hur många vetenskapliga artiklar jag skriver, hur mycket forskningspengar jag drar in och hur många doktorander jag tar i mål. Som lärare styrs jag bland annat av hur många studenter som klarar mina kurser (en underkänd student ger bara halva pengen). En kollega vid ett annat universitet (såklart) berättar om hans vagn med flera hundra ifyllda tentor på: ”Här går jag med två miljoner kronor!” / Potentialen för funktionell dumhet är med andra ord stor i min fabrik. Jag kan vara oerhört produktiv utan att koppla an till självständighet, kritisk granskning, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag skulle till och med kunna motverka det (men det är en annan krönika). Kanske är det därför Mats möts av tystnad, och ibland ilska. Vi känner igen oss, och ibland påhoppade. / Min gissning är att många av oss är kluvna till funktionell dumhet. Det är på ett sätt bra med personer som är lojala och följsamma, men många vet att utan personer som vågar ifrågasätta och kritisera så riskerar organisationer att i bästa fall stagnera, men i värsta fall – med hög produktivitet – producera meningslöshet och oansvar. Johan Sandström är maskinist, ibland motvillig, ibland likgiltig, men för det mesta ganska kompetent, funktionellt dum helt enkelt. Plus: Framtidsveckan. Håll utkik efter Ronny Eriksson. Minus: Funktionell dumhet?

Kommentar: Förutom Mats Alvessons egna publikationer (t ex boken Tomhetens triumf) så rekommenderar jag en högst läsvärd (och läsbar!) klassiker av nationalekonomen Albert O Hirschmans “Exit, voice, and loyalty” från 1970. Finns även på svenska.

2014-04-17

Det sitter en tiggare utanför köpcentret. Slitna kläder, väderbitet ansikte, en kartong med några mynt i. Våra blickar möts. Jag tittar direkt bort, men jag kommer på mig själv. Varför tittar jag bort? Tankar rusar genom huvudet, om tiggaren, om mig själv. Vem är hon? Varför sitter hon där? Vad tänker hon om mig? Hon ser nog mig som pengar, eller inte. Jag hittar en punkt längre bort att fästa blicken vid och tar sats för att gå förbi henne, utan att titta. / Javisst ja, en av grabbarna är med mig och i samma sekund som den tanken går genom huvudet så hör jag: ”Pappa, jag vill lägga pengar i lådan!”. Å nej. Fast jag har ju sällan några mynt på mig. Jag kostar ändå på mig ett framträdande där jag överdrivet klappar mig igenom alla fickor: ”Nej, jag har inga mynt”, säger jag. Grabben tittar förvånat på mig: ”Har du en tjuga?” Å nej. ”Ja, jo”, erkänner jag, ”men det är för mycket att bara ge bort så där”. ”Varför då?”, säger han. / Det här är ingen tid och plats att argumentera. Jag drar ett vuxenkort, med bestämd röst: ”Nu måste vi gå”. Vi var ju ändå på väg till den där punkten som jag hade lyckats fästa blicken vid. / Grabbens reaktion kommer från hjärtat och från magen. Det är en spontan, ärlig och oöverlagd reaktion på en främlings utsatthet. Jag blir på ett sätt stolt över honom och jag reagerar ju själv likadant till en början, vid den där första blicken när jag kommer ut ur köpcentret. Min första reaktion är att sträcka ut handen och hjälpa henne upp, men till skillnad från grabben tittar jag snabbt bort. Situationen går då från mitt hjärta till min hjärna och väl där organiserar jag en rad bortförklaringar till varför inga sedlar ska lämna min ficka. / Jag känner igen några argument från debatten om tiggeri, bland annat från de som nu ropar på att förbjuda det: att ge pengar till tiggare löser egentligen inte grundproblemet med fattigdom och utanförskap, tiggare sänker den estetiska nivån i det urbana rummet (det ser fult ut i stan med andra ord), de stör shoppingupplevelsen (det blir dålig stämning och då handlar vi inte), det är ändå maffian eller traffickingnätverk som tar pengarna, och så vidare. / Så vi förbjuder det? Nja, om jag tar den idén genom mitt hjärta så känns det inte mer än rätt att vi då samtidigt förbjuder frosseri. Frosseri, enligt Wikipedia (som forskare använder jag bara säkra källor), ”är att överkonsumera något, till den punkt där den som frossar inte förmår konsumera allt utan stora delar går till spillo.” Kläder, mat, elektronik… Listan kan göras lång. Frosseri är en dygd i vårt konsumtionssamhälle. / Kvinnan utanför köpcentret satt både helt rätt och helt fel med andra ord. Hon väcker reaktioner, kanske även tankar om hur vi sitter ihop, tiggare och frossare. Nästa gång kanske tjugan åker i lådan. Tänk om jag även skulle våga säga något till henne. Kanske fråga vem hon är. / Johan Sandström har som oftast en tjuga på sig, men den ligger väl inpackad i plånboken. Svår att komma åt. Plus: De människor som obekymrat agerar på sin hjärt- och magkänsla. Minus: Tiggeri, frosseri.

2014-03-20

1996 började jag jobba för en liten firma i Umeå. ”Vad har ni för affärsidé”, frågade jag. ”Att förändra världen”, sa VD:n. ”Det kan man inte ha”, sa jag. ”Det kan man visst”, sa han. / Fast jag visste vad jag pratade om. Jag hade just tagit min civilekonomexamen. Diskussionen fortgick. Han berättade att man höll på med rubbet, eller ”rubbologi, läran om rubbet”. ”Det kan man inte göra”, sa jag, och jag hade god lust att hämta mitt examensbevis. / Det löste sig dock, det vill säga han brydde sig inte ett dugg om mitt intyg. Han började istället ifrågasätta vad jag hade lärt mig på utbildningen. För att göra en lång historia kort så vände jag tillbaka till universitetet och började min forskarutbildning ett år senare. Ämnet ”rubbologi” fanns inte så jag fick jobba utifrån det jag kunde, företagsekonomi. / Läran om rubbet handlar om läran om hållbar utveckling. Före 1996 visste jag ingenting om det. Jag var oinsatt. Det var blankt och tomt. 2002 doktorerade jag på hur företag förhåller sig till miljöfrågor. Relativt fort fattade jag att miljöfrågan är den centrala hållbarhetsfrågan. En fungerande planet behövs. Allt annat blir liksom svårt annars. 1996 blev jag chockad över miljöläget och varje gång jag sedan dess försöker fräscha upp mina kunskaper så slås jag av att jag borde vara mer uppgiven än vad jag är. / Ekonomen Kenneth Boulding myntade i slutet av 1960-talet uttrycket ”cowboys in a spaceship”. Han tyckte det passade in på hur vi exploaterar jordens resurser, att vi inte verkar förstå att jorden faktiskt är ett slutet system. Vi borde förstås ta Bouldings metafor som en förolämpning, men i handling har vi visat honom rätt. Vi svenskar är grymma ”cowboysonauter”. Vi sägs ha flest antal kvadratmeter köpcentrum per invånare i hela världen. När jag föddes så ”omsatte” svenska flygplatser strax över fem miljoner passagerare. Ifjol var det över 30 miljoner. Slog inte julhandeln rekord ifjol igen? Jo. På strax över nio miljoner invånare så köper vi snudd på fyra miljoner nya mobiltelefoner, varje år. / Vi sägs även ligga bra till för att kunna dra nytta av framtida exploatering. Det gäller framförallt när växthuseffekten gör att tidigare istäckta tillgångar blir tillgängliga. År 2050 är vi en del av vad den amerikanske professorn Laurence Smith kallar för ”Det nya norr”. Smith besökte Luleå i september ifjol, vilket jag missade så jag köpte hans bok istället (”The new north: Our world 2050”). Boken är en tankelek baserad på gedigen vetenskap där Smith i princip visar att ju mer vi förstör vår planet desto värdefullare blir naturtillgångarna i norr. / Vad säger man? Yiiha? Johan Sandström kan bara konstatera att det fortfarande inte finns ett ämne som heter ”rubbologi”, men att alla strukturer går att böja lite. För er som undrar, den lilla firman i Umeå lever fortfarande. Minus: Den varma vintern. Plus: Den varma vintern. Sorry, jag är ingen vintermänniska.

2014-02-20

Mannen på bilden är min farfar. Han står i hörnet på gräsmattan, i kalsonger och truckerkeps. Han är nyss uppstånden ur potatislandet och i sin högra hand har han en trädgårdsspade. Han ser ut som en korsning mellan den ryske brottaren Karelin och Yoda. / Kortet får mig alltid att tänka. Jag har plockat fram det flera gånger, inte för att jag behöver det. Jag ser det bättre när jag tittar bort, när jag blundar. Kortet i sig är platt, dött, historia. Farfar är också historia. Död sedan länge. Men han stod där, där och då, och blev på något sätt kvar för evigt. / Han läste morgontidningen och såg tv-nyheterna, varje kväll (fast ibland snarkade han). Han var envis. Han skulle hänga med, förstå sin omvärld. Innan han dog träffade jag och min kusin honom. Han såg inte fram emot att dö, men han avundades oss inte att växa upp i den här tiden. Det hände för mycket, för snabbt. Han fick inte ihop det. I den värld han växte upp styrdes tid av årstid och platsen var den samma och där hörde man hemma. Mot slutet av hans tid så var dock hans plats fullt av globala flöden (idéer, prylar, människor), utan att han hade rört på sig. Morgontidningen och nyheterna blev allt svårare att förstå. Det gick inte att skapa en sammanhängande berättelse om vad som pågick. Barn och barnbarn reste runt världen, kom hem med berättelser och intryck. Utvecklingen av datorer, mobiltelefoner, ja, ni fattar. / Idag skulle kortet på farfar iklädd kalsonger ha rest runt jorden via olika sociala medier. Farfar skulle till och med ha kunnat förklara sitt klädval i ett videosamtal och kanske även visat för nåt av barnbarnen att det faktiskt är så här som pommes frites växer. Jo, det är sant. Dom växer, i jord. Men sen skulle den bilden (eller filmen) vara passé, historia, uppta några megabytes på nån server i Gammelstadsviken. I bästa fall dyker den upp i en automatiskt genererad årskrönika hos den som la ut bilden. Bilden skulle inte ha sparats i en skolåda. Den skulle inte ha åldrats med en lätt gul patina. Den skulle inte ha plockats fram, hållits i, tänkts på. Den skulle ha flippats förbi, lett till ett gott skratt, och sen tryckts undan av nästa bild som kräver uppmärksamhet. Se mig! Välj mig! Ja, ja, Gilla, Gilla, borta, borta. / Det är inte så länge sen farfar ertappades på gräsmattan. Jag var gammal nog att ta bilden och själv betala för framkallningen. Jag, som sedan dess levt i den värld som farfar inte förstod, hade förstås aldrig kunnat föreställa mig vad som komma skulle. Så snabbt har det gått. Farfar hängde inte med, men han anade. Mina pojkar hänger med, men dom anar inte. Där i mitten nånstans står jag. / Det är som om kortet på farfar frågar: ”Var kommer du ifrån och vart är du på väg?” / Så om du vill, ta fram ett gammalt foto, titta på det ordentligt, och sen blundar du. / Johan Sandström har en skolåda. Den har inte fått några nya kort på länge. Han lever därför farligt. En påbörjad historielöshet, en vilsen vandring. Plus: Fotografier som har det. Minus: Fotografier som inte har det.

Kommentar: Tipsar gärna om Roland Barthes sista bok, Camera Lucida, för den som är nyfiken på vad ett foto och fotograferande kan betyda. Barthes distinktion mellan punctum och studium är intressant, likaså fotots länk till död och sår, och till det som faktiskt varit.

2014-01-30

Innerst inne visste jag nog att det inte stod rätt till. Smärtan var speciell, inget jag känt förut. Det var som att ha kramp i tre stora muskler, samtidigt. Ändå hoppades jag att det inte var så farligt. Från akuten i Skövde, där ett helt gäng Vätterncyklister väntade på sina domar, messade jag nära och kära att det nog bara är muskulärt. Men det var under morfinets vingar. En röntgenbild senare, på en höft som var allt annat än hel, så flög jobbet, allt föreningsarbete samt sommarens semesterplaner ut genom fönstret. Ärligt talat, så kändes det faktiskt ganska skönt. Det var bara att gilla läget. Från och med nu var det ’här och nu’ som gällde. Sommaren blev också en långsamhetens sommar. Det fanns ingen anledning att planera mer än för stunden. På plussidan fanns umgänget med familjen och de vänner som kom på besök. Vi hängde med varandra (i mitt fall hängde jag även på kryckorna eller rullatorn). Det blev mycket cykel på TV och jag minns att pojkarna faktiskt tog en och annan promenad med hunden. På minuskontot fanns det där med att inte kunna röra sig som jag ville. Två månader efter kraschen var jag tillbaka på universitetet. Men föga överraskande så skruvades tempot upp. Vad annat att vänta? Alltmer sögs jag in i saker som skulle göras, planeras för att göras, som borde göras, som måste göras. Jakten var igång igen. ”Det är mycket att göra på jobbet nu”. Men kom igen nu, kan man inte bara sluta säga så!? Nä. Jag stängde dörren till kontoret. En kollega knackade på och min första tanke var: Shit! Nu tappar jag en halvtimme, igen. Jag som har så mycket… Fingret för munnen: shhhhh. Sluta. Jag tänkte på att jag tänkte fel och jag såg mig själv agera fel, men gjorde jag något åt det? Nä. Många jag pratat med efter kraschen har själva berättat om trauman där livet visat sig skört, där sårbarheten blottas. De har också berättat om att det blev en rejäl tankeställare om hur de lever sina liv, om att stanna upp, om att vara mer spontan, om att lyssna mer till sitt hjärta. Vad alla också har berättat om är hur fort de har glömt den där kloka tanken. Jag känner att vi berättar samma story, att vi har spelat i samma film, och att jag nyss har provat på huvudrollen. Sen blev jag han som jagar igen. Så, vad göra? Ja, jakten i sig är ju ett sätt att hålla sig levande. Det är en trygghet i att alltid vara på väg nånstans, men jag tror stenhårt på att vi behöver hjälpa varandra att leva lite långsammare. Jag tror också stenhårt på att vi fixar det utan kraschade höfter (eller andra trauman). På min bildekal står det: ”Ensam är snabb, tillsammans blir vi långsammare”. Varför inte tillsammans med andra:
• laga och äta långsam mat istället för snabb mat
• åka på långsamma resor (touringcykel och tåg) istället för snabba resor (tempocykel och flyg)
• kramas långsamt istället för inte alls.
Small steps for mankind…? / Johan Sandström utgår från Sävast. Där rör han sig mest mot LTU där han jobbar som professor i företagsekonomi. Prata gärna etik, hållbar utveckling, cykling, eller fotografi med honom, men gärna långsamt. Plus: Sjuksköterskor. Minus: Cykelföret.

Kommentar: Många sjunger långsamhetens lov. Här finns en uppsjö av de som arbetar för slow food och för ett resande som låter kroppen hänga med.


Leave a comment